mamatony

Äntligen fått remiss papper från Sahlgrenska. Tydligen kan de inte garantera vård inom tre månader. Men jag ringde och fick sätta upp mig på listan för "avbokade-tider".. Håller tummarna!

Senaste gången jag var hos barnmorskan tog hon ut spiralen, sa även hon att det inte fanns något annorlunda. Och att jag skulle försöka tänka mindre på det. Hon var underbar men det är svårt att inte tänka på något sånt här...

Innan man tar ut spiralen skall man inte ha haft "älskog" med sin partner veckan innnan. Vi hade det dagen innan hehe. Fullt medvetna om "riskerna". Nu sitter jag bara och väntar och hoppas på ett plus!
Annars hämtar jag ut p-plåster jag bad om.
Tog ut spiralen för jag hade ont för ofta och fasade inför nästa cykel. Kändes som om jag skulle förblöda. Nej tack!

Blir fortfarande ledsen och avundsjuk på de som föder utan porblem.

Kommer det någonsin bli bättre?

Vågar jag göra om det?..

Läste gamla inlägg och det står hormonspiral. Det ska vara kopparspiral såklart. Onödigt inlägg.

I mina försök att hitta en läkare för att få fler bedömningar kom jag på att läkaren på specialmödravården Östra, som gjorde efterkontroll, stod med i min journal.
Ja, där var namnet. Men att komma till den sidan gjorde så ont.
Att behöva gå igenom alla jävla anteckningar, om hur förloppet gick, resultatet, och tiden efteråt, gjorde mig så ledsen, arg, besviken, frustrerad..
Sedan hittade jag ändå inte något direktnummer till henne, utan planerar att ringa den avdelningen på måndag istället, och då försöka få något gjort.

Jag hatar det jävla sjukhuset, och den inkompetenta personal som arbetar där!

Jag vet inte varför jag tror att hon kan hjälpa mig. Varför skall jag plåga mig själv genom att försöka komma dit igen?! Varför gör jag så?

Nej, jag ringer nog Mölndal istället.. jag får se hur jag känner på måndag.

Min redan pessmistiska syn på livet kan fan inte sjunka lägre nu..

Idag blev det hormonspiral. Den ska jag prova ett tag och om den inte passar mig blir det något annat. Efteråt har jag knappt haft ont. Förvånansvärt lite värk faktiskt. Att sätta in den var inte smärtfritt, det var hanterbar smärta.
K fick sitta i en babysitter bredvid och han var inte glad! Men jag kunde ändå slappna av för att låta barnmorskan göra sitt jobb. Måste man så måste man.

Allt såg bra ut, det syntes knappt att jag fött barn(!). Jag blev väldigt chockad. Och glad! Men samtidigt träder min paranoia in och viskar: "Hon kanske bara ville stötta mig".. Iochmed att jag kom gråtandes in på hennes rum.

Kanske borde berätta om det.

Jag satt med K i väntrummet i ca 3-4 minuter. Framför mig sitter en kvinna, gravid och ler mot sin tolk (förmodar jag) som kommer in. Hon verkar så glad och obekymrad. Det var jag också när jag var gravid. Jag hade ingen aning om att det jag fasade mest för skulle hända. Så ja, jag blev väldigt ledsen och försökte gå iväg och koncentrera mig på en anslagstavla. Det gick inte.
Känner gråten i halsen nu när jag tänker på det..

Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tvivlar på att jag komer bli bra. Jag vill så gärna gå igenom en till förlossning bara för att kunna känna något annat än som med första. Jag känner att det är det enda sättet för mig att gå vidare. Att kunna läka helt.

Hon kunde inte riktigt svara på vad mina bekymmer beror på, men hade en teori om att nervskador från förlossningen kanske gått upp.. Ska jag kontakta en specialist kanske? Jag har svårt att släppa detta. Känns ju bättre än för en månad sedan när det bara kom helt plötsligt..

Jag får vänta och se helt enkelt.. Eller skaffa fler bedömningar.

När vi var i S, så hade jag och mamma K planerat att vi skulle prata lite om förlossningen. Hon visste att den inte gått som jag tänkt mig. Men när jag väl var där kände jag mig till freds nästan. Kände ro inuti mig, och ville nästan inte börja tänka på allt igen och röra upp känslorna. Jag ville inte uttala orden. Ville inte höra dom.

Men nu när jag är hemma igen, och dum som jag är bara läser om förlossningar, skador, besvär m.m. så kommer allt tillbaka. Dessutom är det ju det "besväret" jag inte kan sluta tänka på. Det har bara gått 7 månader och man ska ju vänta och låta allt vila, men jag tycker inte det känns rätt. Vågar inte träna, och jag avskyr ju att se ut så här. jag vill komma tillbaka till den form jag hade innan. Gud vad jag har saknat att träna!

Försöker intala mig själv att det inte är någon fara. Allt löser sig. F försöker stödja mig på sitt sätt, och det hjälper för stunden.

Jag måste koncentrera mig på K och familjen. Det är ju det viktigaste. Att älta saker gör det inte bättre. men jag kan inte låta bli. Jag tror mitt självskadebeteende spökar..
Att överkomma dem känns som ett gigantiskt mentalt hinder.

Allt löser sig..